Vem är jag och varför?

Att bli föräldrar första gången är magiskt. Vårt lilla knyte kom 10 dagar för tidigt men det var en glimmande vacker dag. När vi for in till förlossningen åkte vi genom ett gistnande och kallt snölandskap och på radion rapporterades det från vasaloppet. Inte visste vi då att vi också snart skulle ge oss ut på en strapats likt vasaloppet, en tuff och omtumlande start, en uppförsbacke, lite platåer, en nerförsbacke, en energipåfyllning .... vi är inte i mål än men vi har rättat in oss i spåret och håller jämn men om inte så snabb fart, vi hinner innan repet dras varje gång....

Att få ett barn som man vet redan från början inte kommer bli som alla andra (ingen blir som alla andra men detta är på ett annat vis) känns tufft men nu i efterhand ganska lyxigt om man jämför. Efter ca en vecka visste vi att vår dotter hade Downs Syndrom och omgående var vi "inne i rullorna". Vi visste att vår dotter skulle få det kämpigt med många saker men ändå fanns det en manual att följa. Vi visste att hon skulle ha en språkstörning...

Vi blev ganska omgående informerade av habiliteringen att Karlstadmodellen var ett bra sätt att språkträna. Vi fick träningsscheman att följa och det var skönt att kunna göra något konstruktivt om än vi inte riktigt förstod varför vi gjorde vissa saker. När vi sedan fick informationen att det finns en Sommarskola nappade vi och åkte till Forshaga och träffade andra familjer i samma situation. Det kändes skönt och vi fick nya insikter.

Vi fick sedan möjlighet att träffa Irené Johansson ett par gånger och insåg då att det gav så mycket mer när språkträningen var anpassad efter individen och inte bara det ena förutbestämda träningsschemat efter det andra.

Vi flyttade, långt från Arvika och Irené, och skaffade oss en Handledare närmare oss. Rigmor hjälpte stöttade och vägledde oss i språkträningen så långt att vi kände att vi hade fått glid under skidorna och inte längre behövde stighudar. Pappan gick också en utbildning till cirkelledare i Karlstadmodellen för att stakningen skulle gå enklare.

När det var dags för skolstart var vi väldigt beslutsamma om att vår dotter skulle få gå i vanlig grundskola, vi ville ge henne chansen. Vi stötte på patrull hos vissa i skolan " Är ni säkra på att hon inte skall gå i särskolan, då får hon ju automatiskt plats i daglig verksamhet när hon går ur...." ord som " Ni bestämmer och initierar om hon skall skrivas över i särskolan...... man bara så ni vet så kommer hon hamna mer och mer efter och bli mer och mer utanför och få färre och färre kompisar......" Ja vi hann tänka tanken " Så skönt att de också tycker vi valt rätt" men sedan kom örfilen.

Vi kände att skall dottern kämpa så skall vi kunna ställa upp på henne. Ingen av oss föräldrar har någon pedagogisk utbildning så hur gör vi för att hjälpa och stötta?

Handledarutbildningen i Karlstadmodellen blev valet och det kändes självklart. Nu sitter jag här och gör min sista uppgift innan tre år av studier är över. Jag är glad att jag gjorde valet att börja, jag har lärt mig så mycket om mig själv och språkträning. Vi har varit ett glatt gäng med många olika infallsvinklar, nationaliteter, erfarenheter och egenskaper som gjort kursen så levande och stor. Alla samtal och reflektioner. All kunskap som delats.

Nu är jag redo att PEPPA vidare för jag vill att alla barn skall få Glimra de skall få möjligheten att vara lika självständiga och respekterade som vem som helst. Så som samhället ser ut idag krävs ett språk för att var vem som helst...

Skolan har tyvärr inte sett sig ha möjligheten att språkträna enligt Karlstadmodellen men det har gett oss trygghet i hur vi skall hantera läxor och vi är trygga i att vi vet vad som skiljer dotterns inlärningssystem mot de övriga barnen i klassen och kunnat överföra det till skolan. VI har haft tur (varför skall man behöva ha tur) att en ny specialpedagog börjat på skolan och det har hänt så mycket mer första terminen i 2 an än under hela F-klassen och 1 an. Så just nu är vi trygga i att vår dotter får den bästa backupen hon kan få i skolan så glidvallan är rätt nu. Vi föräldrar har dock stannat till för lite energipåfyllning men denna gång med känslan att vi har de krafter som behövs vid nästa uppförsbacke.

Kerstin